tisdag 3 mars 2009

Snus – Tabatiere – dosan

Till Sverige nådde tobaken, då Gustaf Adolfs soldater vände hemåt från 30-åriga kriget. Det existerar inga tidigare uppteckningar, men snuset nämns redan 1637. Sverige utmärker sig – tillsammans med Holland – till att vara bland de få europeiska land, där myndigheterna aldrig blandat sig i folkets tobaksvanor, förrän på det sena 1900-talet. Därför fanns det heller inga tidiga tullbestämmelser gällande införsel av tobak från 1600-talet och framåt.

Det var inte bara kritpipan som kom till Sverige på 1630-talet. Redan 1660 snusar man av hjärtans lust, både män och kvinnor. Från 1680-talet har vi skriften ”Seigneur Hans Hanssons drömmar” Hans Hansson skriver således att han har sett ”alla slags kvindfolk i kyrkan i vissa städer under predikan suttit med sina tobaksbörsar (märk ordet börs som tydligen var det tidigaste sättet att bevara snuset) och därav hällt så stora portioner, som de därefter snusat så griskt, som en svulten häst slukar en liten portion havre”.

Också hygien-problemet har författaren klart för sig när han obarmhärtigt skriver om snusande bönder; att somliga snusar så hurtigt och ivrigt och grådigt som den torraste jorden suger upp vatten, och att vissa näsor därför ser ut som ett hönsehus, där varken er rengjort i år eller i fjorår.

Runtom i Europa ansågs snuset vara ett läkemedel som bland annat skyddade mot pesten. Varje morgon skulle t.ex. skolpojkarna i Cambridge inta en morgonpipa för att på det sättet hålla lungorna rena och utdöda alla elaka dunster.

Det var dock paradoxalt så att snustobaken var mycket populär vid Solkungens hov, men att Ludvig XIV själv avskydde snus och inte tillät att någon snusade i hans närvaro. Så snart han inträdde i någon salong, försvann samtliga snusdosor in i fickorna. Det hindrade dock inte hans egna döttrar att snusa och dessutom att röka kritpipor som de lånat från soldaterna i Schweizergardet.

Med Ludvig den XV fick Frankrike en levnadsglad kung som gärna snusade. Hans personliga favoritmärke var (som Friburg & Treyer i London framställer än idag) var Étrenne. Det var alltid det märket han önskade sig, när fabrikanterna gjorde sin uppvaktning på nyårsdagen. Men även märket Bureau brukade han flitigt. Den blandningen fick sitt namn efter att kungen använde det när han satt i konselj och regeringsmöten. Även Madame Pompadour snusade gärna och var en ivrig samlare av snusdosor.

Också Ludvig XVI snusade gärna. Marie Antoinette höll sig dock kallsinnig till snusandet fastän hon var uppfostrad i snusets mecka, Österrike. Hon föredrog glace och sötsaker. Det hindrade dock inte drottningen att samla dosor.

Vårt eget kungahus snusade gärna. Lovisa Ulrika var sedan sin prinsess-tid vid sin far Fredrik-Vilhelm och brors hov, Fredrik II av Preussen, van vid så kallat tobakskollegium. Hon kunde oftast ta sig både en eller två prisar snus, men hade tyvärr ett något osnyggt beteende då hon inte var noga med att putsa bort spåren av detsamma under näsan. Av sönerna var det Karl som troligtvis var mest förtjust i snuset. Han både rökte, snusade och ibland tuggade buss. Gustaf däremot hade inte lugnet att stoppa en pipa, utan höll sig till snusandet. Kungen tog gärna efter seden att ge bort vackra snusdosor till personer som gjort honom goda tjänster.

Gustaf´s farbror Fredrik den II (Store) var, som vi redan talat om en omåttlig snusare. Fast han hade en utomordentlig samling snusdosor så berättas det bland hans tjänare och officerare att kungen när han låg i fält, bar snustobaken direkt i byxfickorna. Med tanke på att hygienen inte var så god, måste lukten varit förödande kring den lille krigiske kungen.

Under rokokotiden blev ”Rapé au France” det mest gouterade märket. Ett annat populärt märke var St Omèr från den franska byn med samma namn. Den blev så väl inarbetat att vi här i Sverige uttalade namnet Sentomer. Men också andra kostbara rapeer såldes bra i Stockholm. Först och främst St. Vincent, Strassbourger och Pariser Rapé. Efterhand började även svenska fabrikanter framställa efterapningar som såldes under namn som Fransysk rapé. Här genomförde man den mycket omständliga torkningsprocessen som gav ett fint och naturligtvis ett mycket dyrt snus.

Men det protesteras också kraftigt mot snusvanorna under 1700-talet. Således skriver Reinerus Broocman i ” En fuldständig swensk hus-håldsbok” 1736 om bland annat hygienen;
Den som snusar omåttligt, mister lite efter lite lugtesansen, näsan tillstoppas, hjärnan uttorkas, kläderna förorenas och under näsan löper man rätt avkylande utseende.

I och med att snusandet kom på modet uppkom också mycket kostbara och luxuösa behållare för snuset. Under 1700-talet utvecklades behållare till snusdosan, en mycket nödvändig lyxartikel.

Snusdosan eller tabatieren är, som hörs av namnet, fransk från början. Hovet och den galanta världen angav tonen. Konstnärer, framförallt guldsmeder och miniatyrmålare ägnade sig med stor iver åt denna konst. Det var ett utmärkt sätt att kunna överleva och visa sin hantverksskicklighet. Snusdosan kunde vara ett novelty-föremål, framtaget kring en viss händelse. Vid Gustaf IIIs oblodiga revolution delades ut vackra silverdosor bland borgerskapets garde, för sin hjälp att hålla huvudstaden och sitt rojalistiska sinne. En annan omtalad snusdosa är den som hovstallmästare Munck erhöll, tillsammans med ett brillianterat ur, för sin hjälp att närma kungaparet till varandra. Skvallret antydde att Muncken inte bara hjälpt till utan också var far till Gustaf IV Adolf. Något som vi idag vet att det inte är sant, genom genetisk provtagning.

Kungar och furstar sände snusdosor som vänskapsgåvor till varandra eller till undersåtar som gjort dem bra tjänster. Att skänka en gyllene, brillanterad snusdosa var ett nådevedermäle under 1700-talet av annan klass än senare tiders billigare ordnar. För mottagaren erbjöd en sådan gåva, en tydlig ofta använd möjlighet till förbättring av sin ekonomiska status genom försäljning, det var så Bellman många gånger klarade liv och hank för sig och sin familj. Men även att kunna briljera med en sådan gåva kunde visa hur väl man stod hos sin kung eller beskyddare.

Även den uppvaktande kavaljeren kunde genom att ge utsökta snusdosor vinna sin åtrådda skönhets gunst. Den angav på sitt sätt ägarens sociala standard. Långt ner i borgerliga kretsar försåg man sig med snusdosor av konstrikt arbetat silver, för vad skulle man tänka om en man som sträckte fram en enkel trädosa då han bjöd på en pris.
Ja, långt in i våra dagar har snusdosan med ingraverat namn varit en present på högtidsdagar.

Redan på 1700-talet samlades det på utsökta snusdosor. Fredrik den II (Store) efterlämnade en kollektion som hade ett dåtida värde av 1.750 000 Thaler och då ingick 120 dosor besatta med brillianter.

Det fanns dosor för herrar och damer, de senare oftast lite mindre. Till galanteriet hörde att dosan kunde vara försedd med ett dubbelt lock, innanför vilket en raffinerad kärleksscen, oftast mycket detaljerade, dolde sig. Förutom till snus kunde dosorna användas till medikamenter, konfektyr, moucher m.m.

Snusdosa målad av Aurora Walderhaug, SGS

I Frankrike uppkommer den kurtis som utvecklar sig till en hel ritual mellan ståndspersoner. Även detta mode sprider sig vidare utöver Europa och sedan vidare ned i samhällslagren.

Om man vill räknas till att kunna uppföra sig, var det tvunget att kunna föra som man gjorde vid hovet i Versailles. Hur en gentleman hanterade och bjöd sin snusdosa avslöjade hans manér och uppfostran men även hur han accepterade en pris snus kunde vara avslöjade.
Under ett samtal kunde man vinna tid till att tänka efter genom att ta upp sin snusdosa, knacka lätt på locket för att snuset skulle lägga sig i dosan, långsamt öppna dosan med höger hand och eftertänksamt ta en pris mellan pekfinger och tumme, anbringa den i gropen mellan vänster tumme och pekfinger, flytta dosan i höger hand och nu med en elegant lätt gest stryka handen under näsan – med lätt böjd tumme – under bägge näsborrarna, uppsnusa snuset utan att ett endaste gran av snus hamnar på näsan eller överläppen. Därefter lägga dosan tillbaka i fickan och framdraga en spetsförsedd näsduk att skyla näsan då den eftertraktade nysningen kommer samt fint putsa näsan därefter.

I och med den franska revolutionen kom denna form av lyx att få sin dödsstöt även om den levde upp under napoleontiden. Napoleon var en entusiastisk snusare. Det passade hans snabba sinne.

Det franska ceremonielet

1.Tag snusdosan ifrån vänstra västfickan med höger hand.
2. Flytta dosan till vänsterhand.
3. Knacka lätt på locket (för att samla snuset i dosan)
4. Öppna dosan med höger hand
5. Bjud dem, du talar med på en pris snus
6. Tag själv en pris med höger hand.
7. Anbringa snuset i vänstra handens ovansida mellan tum- och pekfinger grepp.
8. Stäng dosan med höger hand och lägg tillbaka den i västfickan.
9. För vänster hand upp under näsan.
10. Snusa för höger och sedan vänster näsborre så att hela prisen försvinner upp.
11. Tag fram näsduken. Putsa under näsan fri från snuspartiklar.
12.Nys – använd näsduken ännu en gång.

Så nästa gång ni tar en pris, var noga med handföringen..

Källor: Kulturen 1959
Nordiske snusdoser, Bo Bramsen
”Den längtansfulla näsans lyst”, J H Cobhausen 1720
Chambers Encyclopedia 1724
Reinerus Broocman i ” En fuldständig swensk hus-håldsbok” 1736
Bild: Ask målad av Aurora Walderhaug http://www.artbyaurora.net/

onsdag 18 februari 2009

Det onämnbara/underkläder

Det onämnbara är ett bra namn på det man hade under sina kläder på 1700-talet. Och ändå blev plagg som ansågs vara underkläder, mode i senare skeden. Vad bar man då närmast kroppen?

Hos mannen blev det skjorta. Oftast fick skjortan också tjäna som kalsong och stoppades mellan benen. Naturligtvis fanns det också underbyxor/kalsonger, lika långa som knäbyxorna och som man fäste med band under knäet. Dessa hade precis som knäbyxorna lucka eller snörning fram. Alla hade inte råd att använda kalsonger. Kalsongen användes mest på hösten och vintern. De var gjorda av linne men förekom även i tunn ull.

I en mans garderob ingick också en hemmarock/nattrock ofta med tillhörande nattmössa. Nattrocken var oftast gjord i en fin brokad eller broderat siden och kunde vara så fin att man kunde ta emot visiter i den. Det hände nog också att man faktiskt gick ut i den. Tänk bara på strofen i Bellmans visa där Mollberg faktiskt klår upp Wingmark och nattkappan går i kras.
Korsett från Metropolitan museum

Till mannens intimare plagg räknades även halsduken (jabot, kravatte). Man ansågs inte vara klädd om man inte bar en elegant knuten halsduk. Det fanns otaliga variationer på knytningar. En förklaring till ordet kravatt är att under 1600-talet hade fransmännen kroatiska hjälptrupper/legosoldater. Dessa bar ofta en halsduk lindad om halsen för att hålla ihop skjortan i halsen. Eftersom fransmännen gillar det mesta som är nytt och annorlunda, anammade man snabbt kroaternas halsdukar i sin egen klädedräkt.

Det fanns flera olika sätt att knyta sin kravatt;
A la Stedingk föreskrev en enkel knut med överliggande spets som stoppades ned i skjortan.
La Fleury en stor mjuk rosett med spetsarna utspretande över västen
, listan kan göras lång.

Strumporna var en annan detalj som kan hänföras till intimplaggen. Naturligtvis hade man inte strumporna i sängen, men det ansågs vara oklätt och anstötligt i en dams närvaro att vara barbent, även om man var i nattrock. Strumporna var ju dessutom ett utmärkt sätt att visa sina företräden.
En kraftig vadmuskel var det perfekta och de herrar som inte hade sådana kunde stoltsera med strumpor med stoppning där vaden skulle sitta. Dessutom kunde man excellera i färger och broderier som visade ens ställning och rikedom.

Kvinnan hade mer uttalade underplagg.
Närmast kroppen bar hon en särk eller ett linne. Finheten i tyget berodde på vad man hade råd med. Den pryddes med spetsar vid armar och halslinning. I halsen satt en dragsko som kunde ändras beroende på den urringning man ville ha.
Över linnet bars korsett. Redan vid 4-års-åldern fick flickor börja med korsett. Detta för att forma kroppen till tidens ideal.
Kvinnan bar sällan eller aldrig underbyxor. Marie Antoinette ägde under sin levnad endast två par. De användes i första hand vid ridning under ridbyxa eller kjol eller när det var extra kallt, t.ex. vid resor.

Plagget ansågs vara erotiskt laddat och bars av kvinnliga skådespelare. Eftersom de ansågs ha en låg moral var det inte lämpliga för anständiga kvinnor.

Något förvånande är dock att Sofia Magdalena hade 36 par calcons i sin hemgift från Danmark. Danskarna ansåg tydligen att Sverige var ett kallt land, inte bara känslomässigt.

Oftast användes stubbar, en kjol sydd i många lager som isolerade från drag och kyla.

Under tidigt 1700-tal kunde stubben användas direkt som kjol och var rikt broderad i en mattlasé-teknik. Den hjälpte dessutom till att hålla ut kjolen ifall man inte använde pocher/panier. Annars kunde en eller flera underkjolar användas. De var oftast i linne eller ylle.

Till den officiella dräkten bar man oftast en styvkjol eller panier, vid 1720-talet cirkelrund för att sedan plattas ut fram och bak. Styvkjolen var oftast gjord av tyg som vaxades eller vävdes av hästtagel eller något annat styvt material. Paniern benades med valben, pilträ eller annat användbart material.

Paniern ändrade också utseende genom 1700-talet. Från att ha varit cirkelrund blev den nästan platt fram och bak för att sedan krympa i omkrets. Man skiljer fransk panier (rundade höftkanter) från den engelska mera raka höftkanter.

Pocher (ficka) bestod av två vid var sida om höftena fästade korgar som höll ut klänningen sidledes. Oftast var de gjorda i grovt oblekt linne, utspända med valben eller något annat styvt material. ”Burarna” hade botten och fungerade som stora fickor. Pocher började användas runt 1750 här i Sverige. Om man ville ha mer vidd i kjolen använde man en panier, som bestod av en kjol som spändes ut med valfiskben, rotting m.m.

Cul de Paris var en slags kudde som fästes baktill vilandes på baken. Den kom att ersätta pocherna under 1780-talets mode. Föregångare till vad som under 1880-90-talet skulle kallas turnyren. De falska rumporna kunde ta enorma proportioner.

En ung engelsman ber i ett brev till sin bäste vän att vara försiktig när han tar ut damer i roddbåt på kanalen. "Försäkra dig om att de bär (bumrolls) rumpor av kork", skriver han: " dessa har förmågan att flyta, om din moatjé mot all förmodan skulle hamna i vattnet"...

Det var inte bara "falska rumpor" som användes. Det naturen inte hade beskärt en med, kunde modeskaparen ge en. Falska bröst, s.k. "duvor" användes under klänningarna och fichyerna.
Man kunde till och med få kindkuddar för att fylla ut infallna kinder. Under en kort tid under 1780-talets slut var det till och med modernt att se gravid ut.
Countochen (säckklänning) var ett sängkammarplagg/hemmaplagg från början som fick en sådan genomslagskraft att den till slut hittade vägen till hovet.
Första gången den användes var ca 1720 vid franska hovet. Historien berättar, att en grevinna som var gravid och inte klarade att snöra sig så pass så hon kunde få på sig hovdräkten, lät förfärdiga en mycket vacker contouche för presentationen. Då hon sedan steg inför hovet i dräkten var skandalen ett faktum och ett nytt mode var fött. Den väckte sådan skandal att regentens (Filip II av Orléans) hustru vägrade att ta emot damer som bar dräkten. Den ansågs vara lättfärdig och inbjöd till lätta amorösa aktiviteter. Countouchen följdes snart av andra varianter av säckklänningen, adrienne och robe à la française. En vidareutveckling av contouchen var också levitén och piemontaisen.

Chemisen. När Marie Antoinette lät avbilda sig i chemise ansågs det anstötligt. Drottningen visade underkläder på en offentlig bild. Visserligen hade monarker avbildats nästan i mässingen förr men då oftast i en romansk/grekisk dräkt. Chemisen var från början en underklänning av tunt linne/siden/bomull som bars under klänningar och korsetter. I takt med att modet blev mer naturligt och lättare gjorde chemisen framsteg. Den ansågs komma från Amerika och kallades ibland creolsk dräkt. I boken Danske modedragter 1700-årene finns en bild av prinsessan Louise Augusta (dotter till Caroline Matilde och Christian VII). När den målades blev det skandal, men prinsessans bror, kronprinsen, genmälde att det var så många som målade sig i chemise och dessutom var det hennes man som ville ha porträttet.

Till hemmaplaggen räknas deshabillé och morgonrocken.

Begreppen klädd och oklädd hade en helt annan mening på 1700-talet än vad vi är vana vid idag. Klädd dräkt (eng. dress) innebar en officiell klänning som bars med vissa accessoarer, t.ex. panier eller stora pocher, medan en oklädd dräkt (eng. undress) kunde vara tillräckligt fin i våra ögon men innebar en mindre kjol som inte ens behövde pocher. "Klädd dräkt" var en officiell dräkt typ festdräkt, hovdräkt eller ceremonidräkt medan en "oklädd dräkt" oftast var en vardagsklänning.

Så här förklarar Markis de Caraccioli i sin dagbok (...) Lyon 1768, tome 1, p.41:”Déshabillé que les jeunes gens prennent le matin et qui consiste dans unfrac de ratine ou de coutil, dans une cravate de taffetas noir ou blanc,dans des cheveux nattés et retroussés avec un peigne, dans unhaut-de-chausses connu sous le nom de Pantalon, ou dans les brodequinsartistement travaillés on parcourt de la sorte la ville (...); mais il estdes agréables ainsi chenillés pour qui c’est toujours le matin, en ce qu¹ilsne sont jamais autrement vêtus.”

Markisen förklarar också ordet: “dishabille” i dessa termer:”Il y a souvent plus d’art dans le déshabillé, que dans la plus grandeparure. Ces sortes de déshabillés n¹ont lieu,que lorsque l’on attendquelqu¹un à qui l’on veut plaire. Les jeunes gens ont maintenant la plusgrande partie de leur garde-robe en déshabillés; ils trouvent les fracs pluscommodes et plus élégants que les habits.”

En enkel översättning är väl kanske på sin plats:
För damerna, alla slags klänningar som man icke bär grand panier till, är déshabillé;
för gentlemännen, all slags dräkt där man icke bär en kostym i tre delar är också déshabillé. habit habillé” och hovdräkten räknas som formell dräkt d.v.s. klädd dräkt (rock eller frack, väst och byxor, alla i samma tyg, med ett undantag, västen kan vara i ett annat tyg, broderad för att matcha allt tillsammans.