onsdag 18 februari 2009

Det onämnbara/underkläder

Det onämnbara är ett bra namn på det man hade under sina kläder på 1700-talet. Och ändå blev plagg som ansågs vara underkläder, mode i senare skeden. Vad bar man då närmast kroppen?

Hos mannen blev det skjorta. Oftast fick skjortan också tjäna som kalsong och stoppades mellan benen. Naturligtvis fanns det också underbyxor/kalsonger, lika långa som knäbyxorna och som man fäste med band under knäet. Dessa hade precis som knäbyxorna lucka eller snörning fram. Alla hade inte råd att använda kalsonger. Kalsongen användes mest på hösten och vintern. De var gjorda av linne men förekom även i tunn ull.

I en mans garderob ingick också en hemmarock/nattrock ofta med tillhörande nattmössa. Nattrocken var oftast gjord i en fin brokad eller broderat siden och kunde vara så fin att man kunde ta emot visiter i den. Det hände nog också att man faktiskt gick ut i den. Tänk bara på strofen i Bellmans visa där Mollberg faktiskt klår upp Wingmark och nattkappan går i kras.
Korsett från Metropolitan museum

Till mannens intimare plagg räknades även halsduken (jabot, kravatte). Man ansågs inte vara klädd om man inte bar en elegant knuten halsduk. Det fanns otaliga variationer på knytningar. En förklaring till ordet kravatt är att under 1600-talet hade fransmännen kroatiska hjälptrupper/legosoldater. Dessa bar ofta en halsduk lindad om halsen för att hålla ihop skjortan i halsen. Eftersom fransmännen gillar det mesta som är nytt och annorlunda, anammade man snabbt kroaternas halsdukar i sin egen klädedräkt.

Det fanns flera olika sätt att knyta sin kravatt;
A la Stedingk föreskrev en enkel knut med överliggande spets som stoppades ned i skjortan.
La Fleury en stor mjuk rosett med spetsarna utspretande över västen
, listan kan göras lång.

Strumporna var en annan detalj som kan hänföras till intimplaggen. Naturligtvis hade man inte strumporna i sängen, men det ansågs vara oklätt och anstötligt i en dams närvaro att vara barbent, även om man var i nattrock. Strumporna var ju dessutom ett utmärkt sätt att visa sina företräden.
En kraftig vadmuskel var det perfekta och de herrar som inte hade sådana kunde stoltsera med strumpor med stoppning där vaden skulle sitta. Dessutom kunde man excellera i färger och broderier som visade ens ställning och rikedom.

Kvinnan hade mer uttalade underplagg.
Närmast kroppen bar hon en särk eller ett linne. Finheten i tyget berodde på vad man hade råd med. Den pryddes med spetsar vid armar och halslinning. I halsen satt en dragsko som kunde ändras beroende på den urringning man ville ha.
Över linnet bars korsett. Redan vid 4-års-åldern fick flickor börja med korsett. Detta för att forma kroppen till tidens ideal.
Kvinnan bar sällan eller aldrig underbyxor. Marie Antoinette ägde under sin levnad endast två par. De användes i första hand vid ridning under ridbyxa eller kjol eller när det var extra kallt, t.ex. vid resor.

Plagget ansågs vara erotiskt laddat och bars av kvinnliga skådespelare. Eftersom de ansågs ha en låg moral var det inte lämpliga för anständiga kvinnor.

Något förvånande är dock att Sofia Magdalena hade 36 par calcons i sin hemgift från Danmark. Danskarna ansåg tydligen att Sverige var ett kallt land, inte bara känslomässigt.

Oftast användes stubbar, en kjol sydd i många lager som isolerade från drag och kyla.

Under tidigt 1700-tal kunde stubben användas direkt som kjol och var rikt broderad i en mattlasé-teknik. Den hjälpte dessutom till att hålla ut kjolen ifall man inte använde pocher/panier. Annars kunde en eller flera underkjolar användas. De var oftast i linne eller ylle.

Till den officiella dräkten bar man oftast en styvkjol eller panier, vid 1720-talet cirkelrund för att sedan plattas ut fram och bak. Styvkjolen var oftast gjord av tyg som vaxades eller vävdes av hästtagel eller något annat styvt material. Paniern benades med valben, pilträ eller annat användbart material.

Paniern ändrade också utseende genom 1700-talet. Från att ha varit cirkelrund blev den nästan platt fram och bak för att sedan krympa i omkrets. Man skiljer fransk panier (rundade höftkanter) från den engelska mera raka höftkanter.

Pocher (ficka) bestod av två vid var sida om höftena fästade korgar som höll ut klänningen sidledes. Oftast var de gjorda i grovt oblekt linne, utspända med valben eller något annat styvt material. ”Burarna” hade botten och fungerade som stora fickor. Pocher började användas runt 1750 här i Sverige. Om man ville ha mer vidd i kjolen använde man en panier, som bestod av en kjol som spändes ut med valfiskben, rotting m.m.

Cul de Paris var en slags kudde som fästes baktill vilandes på baken. Den kom att ersätta pocherna under 1780-talets mode. Föregångare till vad som under 1880-90-talet skulle kallas turnyren. De falska rumporna kunde ta enorma proportioner.

En ung engelsman ber i ett brev till sin bäste vän att vara försiktig när han tar ut damer i roddbåt på kanalen. "Försäkra dig om att de bär (bumrolls) rumpor av kork", skriver han: " dessa har förmågan att flyta, om din moatjé mot all förmodan skulle hamna i vattnet"...

Det var inte bara "falska rumpor" som användes. Det naturen inte hade beskärt en med, kunde modeskaparen ge en. Falska bröst, s.k. "duvor" användes under klänningarna och fichyerna.
Man kunde till och med få kindkuddar för att fylla ut infallna kinder. Under en kort tid under 1780-talets slut var det till och med modernt att se gravid ut.
Countochen (säckklänning) var ett sängkammarplagg/hemmaplagg från början som fick en sådan genomslagskraft att den till slut hittade vägen till hovet.
Första gången den användes var ca 1720 vid franska hovet. Historien berättar, att en grevinna som var gravid och inte klarade att snöra sig så pass så hon kunde få på sig hovdräkten, lät förfärdiga en mycket vacker contouche för presentationen. Då hon sedan steg inför hovet i dräkten var skandalen ett faktum och ett nytt mode var fött. Den väckte sådan skandal att regentens (Filip II av Orléans) hustru vägrade att ta emot damer som bar dräkten. Den ansågs vara lättfärdig och inbjöd till lätta amorösa aktiviteter. Countouchen följdes snart av andra varianter av säckklänningen, adrienne och robe à la française. En vidareutveckling av contouchen var också levitén och piemontaisen.

Chemisen. När Marie Antoinette lät avbilda sig i chemise ansågs det anstötligt. Drottningen visade underkläder på en offentlig bild. Visserligen hade monarker avbildats nästan i mässingen förr men då oftast i en romansk/grekisk dräkt. Chemisen var från början en underklänning av tunt linne/siden/bomull som bars under klänningar och korsetter. I takt med att modet blev mer naturligt och lättare gjorde chemisen framsteg. Den ansågs komma från Amerika och kallades ibland creolsk dräkt. I boken Danske modedragter 1700-årene finns en bild av prinsessan Louise Augusta (dotter till Caroline Matilde och Christian VII). När den målades blev det skandal, men prinsessans bror, kronprinsen, genmälde att det var så många som målade sig i chemise och dessutom var det hennes man som ville ha porträttet.

Till hemmaplaggen räknas deshabillé och morgonrocken.

Begreppen klädd och oklädd hade en helt annan mening på 1700-talet än vad vi är vana vid idag. Klädd dräkt (eng. dress) innebar en officiell klänning som bars med vissa accessoarer, t.ex. panier eller stora pocher, medan en oklädd dräkt (eng. undress) kunde vara tillräckligt fin i våra ögon men innebar en mindre kjol som inte ens behövde pocher. "Klädd dräkt" var en officiell dräkt typ festdräkt, hovdräkt eller ceremonidräkt medan en "oklädd dräkt" oftast var en vardagsklänning.

Så här förklarar Markis de Caraccioli i sin dagbok (...) Lyon 1768, tome 1, p.41:”Déshabillé que les jeunes gens prennent le matin et qui consiste dans unfrac de ratine ou de coutil, dans une cravate de taffetas noir ou blanc,dans des cheveux nattés et retroussés avec un peigne, dans unhaut-de-chausses connu sous le nom de Pantalon, ou dans les brodequinsartistement travaillés on parcourt de la sorte la ville (...); mais il estdes agréables ainsi chenillés pour qui c’est toujours le matin, en ce qu¹ilsne sont jamais autrement vêtus.”

Markisen förklarar också ordet: “dishabille” i dessa termer:”Il y a souvent plus d’art dans le déshabillé, que dans la plus grandeparure. Ces sortes de déshabillés n¹ont lieu,que lorsque l’on attendquelqu¹un à qui l’on veut plaire. Les jeunes gens ont maintenant la plusgrande partie de leur garde-robe en déshabillés; ils trouvent les fracs pluscommodes et plus élégants que les habits.”

En enkel översättning är väl kanske på sin plats:
För damerna, alla slags klänningar som man icke bär grand panier till, är déshabillé;
för gentlemännen, all slags dräkt där man icke bär en kostym i tre delar är också déshabillé. habit habillé” och hovdräkten räknas som formell dräkt d.v.s. klädd dräkt (rock eller frack, väst och byxor, alla i samma tyg, med ett undantag, västen kan vara i ett annat tyg, broderad för att matcha allt tillsammans.