tisdag 3 mars 2009

Snus – Tabatiere – dosan

Till Sverige nådde tobaken, då Gustaf Adolfs soldater vände hemåt från 30-åriga kriget. Det existerar inga tidigare uppteckningar, men snuset nämns redan 1637. Sverige utmärker sig – tillsammans med Holland – till att vara bland de få europeiska land, där myndigheterna aldrig blandat sig i folkets tobaksvanor, förrän på det sena 1900-talet. Därför fanns det heller inga tidiga tullbestämmelser gällande införsel av tobak från 1600-talet och framåt.

Det var inte bara kritpipan som kom till Sverige på 1630-talet. Redan 1660 snusar man av hjärtans lust, både män och kvinnor. Från 1680-talet har vi skriften ”Seigneur Hans Hanssons drömmar” Hans Hansson skriver således att han har sett ”alla slags kvindfolk i kyrkan i vissa städer under predikan suttit med sina tobaksbörsar (märk ordet börs som tydligen var det tidigaste sättet att bevara snuset) och därav hällt så stora portioner, som de därefter snusat så griskt, som en svulten häst slukar en liten portion havre”.

Också hygien-problemet har författaren klart för sig när han obarmhärtigt skriver om snusande bönder; att somliga snusar så hurtigt och ivrigt och grådigt som den torraste jorden suger upp vatten, och att vissa näsor därför ser ut som ett hönsehus, där varken er rengjort i år eller i fjorår.

Runtom i Europa ansågs snuset vara ett läkemedel som bland annat skyddade mot pesten. Varje morgon skulle t.ex. skolpojkarna i Cambridge inta en morgonpipa för att på det sättet hålla lungorna rena och utdöda alla elaka dunster.

Det var dock paradoxalt så att snustobaken var mycket populär vid Solkungens hov, men att Ludvig XIV själv avskydde snus och inte tillät att någon snusade i hans närvaro. Så snart han inträdde i någon salong, försvann samtliga snusdosor in i fickorna. Det hindrade dock inte hans egna döttrar att snusa och dessutom att röka kritpipor som de lånat från soldaterna i Schweizergardet.

Med Ludvig den XV fick Frankrike en levnadsglad kung som gärna snusade. Hans personliga favoritmärke var (som Friburg & Treyer i London framställer än idag) var Étrenne. Det var alltid det märket han önskade sig, när fabrikanterna gjorde sin uppvaktning på nyårsdagen. Men även märket Bureau brukade han flitigt. Den blandningen fick sitt namn efter att kungen använde det när han satt i konselj och regeringsmöten. Även Madame Pompadour snusade gärna och var en ivrig samlare av snusdosor.

Också Ludvig XVI snusade gärna. Marie Antoinette höll sig dock kallsinnig till snusandet fastän hon var uppfostrad i snusets mecka, Österrike. Hon föredrog glace och sötsaker. Det hindrade dock inte drottningen att samla dosor.

Vårt eget kungahus snusade gärna. Lovisa Ulrika var sedan sin prinsess-tid vid sin far Fredrik-Vilhelm och brors hov, Fredrik II av Preussen, van vid så kallat tobakskollegium. Hon kunde oftast ta sig både en eller två prisar snus, men hade tyvärr ett något osnyggt beteende då hon inte var noga med att putsa bort spåren av detsamma under näsan. Av sönerna var det Karl som troligtvis var mest förtjust i snuset. Han både rökte, snusade och ibland tuggade buss. Gustaf däremot hade inte lugnet att stoppa en pipa, utan höll sig till snusandet. Kungen tog gärna efter seden att ge bort vackra snusdosor till personer som gjort honom goda tjänster.

Gustaf´s farbror Fredrik den II (Store) var, som vi redan talat om en omåttlig snusare. Fast han hade en utomordentlig samling snusdosor så berättas det bland hans tjänare och officerare att kungen när han låg i fält, bar snustobaken direkt i byxfickorna. Med tanke på att hygienen inte var så god, måste lukten varit förödande kring den lille krigiske kungen.

Under rokokotiden blev ”Rapé au France” det mest gouterade märket. Ett annat populärt märke var St Omèr från den franska byn med samma namn. Den blev så väl inarbetat att vi här i Sverige uttalade namnet Sentomer. Men också andra kostbara rapeer såldes bra i Stockholm. Först och främst St. Vincent, Strassbourger och Pariser Rapé. Efterhand började även svenska fabrikanter framställa efterapningar som såldes under namn som Fransysk rapé. Här genomförde man den mycket omständliga torkningsprocessen som gav ett fint och naturligtvis ett mycket dyrt snus.

Men det protesteras också kraftigt mot snusvanorna under 1700-talet. Således skriver Reinerus Broocman i ” En fuldständig swensk hus-håldsbok” 1736 om bland annat hygienen;
Den som snusar omåttligt, mister lite efter lite lugtesansen, näsan tillstoppas, hjärnan uttorkas, kläderna förorenas och under näsan löper man rätt avkylande utseende.

I och med att snusandet kom på modet uppkom också mycket kostbara och luxuösa behållare för snuset. Under 1700-talet utvecklades behållare till snusdosan, en mycket nödvändig lyxartikel.

Snusdosan eller tabatieren är, som hörs av namnet, fransk från början. Hovet och den galanta världen angav tonen. Konstnärer, framförallt guldsmeder och miniatyrmålare ägnade sig med stor iver åt denna konst. Det var ett utmärkt sätt att kunna överleva och visa sin hantverksskicklighet. Snusdosan kunde vara ett novelty-föremål, framtaget kring en viss händelse. Vid Gustaf IIIs oblodiga revolution delades ut vackra silverdosor bland borgerskapets garde, för sin hjälp att hålla huvudstaden och sitt rojalistiska sinne. En annan omtalad snusdosa är den som hovstallmästare Munck erhöll, tillsammans med ett brillianterat ur, för sin hjälp att närma kungaparet till varandra. Skvallret antydde att Muncken inte bara hjälpt till utan också var far till Gustaf IV Adolf. Något som vi idag vet att det inte är sant, genom genetisk provtagning.

Kungar och furstar sände snusdosor som vänskapsgåvor till varandra eller till undersåtar som gjort dem bra tjänster. Att skänka en gyllene, brillanterad snusdosa var ett nådevedermäle under 1700-talet av annan klass än senare tiders billigare ordnar. För mottagaren erbjöd en sådan gåva, en tydlig ofta använd möjlighet till förbättring av sin ekonomiska status genom försäljning, det var så Bellman många gånger klarade liv och hank för sig och sin familj. Men även att kunna briljera med en sådan gåva kunde visa hur väl man stod hos sin kung eller beskyddare.

Även den uppvaktande kavaljeren kunde genom att ge utsökta snusdosor vinna sin åtrådda skönhets gunst. Den angav på sitt sätt ägarens sociala standard. Långt ner i borgerliga kretsar försåg man sig med snusdosor av konstrikt arbetat silver, för vad skulle man tänka om en man som sträckte fram en enkel trädosa då han bjöd på en pris.
Ja, långt in i våra dagar har snusdosan med ingraverat namn varit en present på högtidsdagar.

Redan på 1700-talet samlades det på utsökta snusdosor. Fredrik den II (Store) efterlämnade en kollektion som hade ett dåtida värde av 1.750 000 Thaler och då ingick 120 dosor besatta med brillianter.

Det fanns dosor för herrar och damer, de senare oftast lite mindre. Till galanteriet hörde att dosan kunde vara försedd med ett dubbelt lock, innanför vilket en raffinerad kärleksscen, oftast mycket detaljerade, dolde sig. Förutom till snus kunde dosorna användas till medikamenter, konfektyr, moucher m.m.

Snusdosa målad av Aurora Walderhaug, SGS

I Frankrike uppkommer den kurtis som utvecklar sig till en hel ritual mellan ståndspersoner. Även detta mode sprider sig vidare utöver Europa och sedan vidare ned i samhällslagren.

Om man vill räknas till att kunna uppföra sig, var det tvunget att kunna föra som man gjorde vid hovet i Versailles. Hur en gentleman hanterade och bjöd sin snusdosa avslöjade hans manér och uppfostran men även hur han accepterade en pris snus kunde vara avslöjade.
Under ett samtal kunde man vinna tid till att tänka efter genom att ta upp sin snusdosa, knacka lätt på locket för att snuset skulle lägga sig i dosan, långsamt öppna dosan med höger hand och eftertänksamt ta en pris mellan pekfinger och tumme, anbringa den i gropen mellan vänster tumme och pekfinger, flytta dosan i höger hand och nu med en elegant lätt gest stryka handen under näsan – med lätt böjd tumme – under bägge näsborrarna, uppsnusa snuset utan att ett endaste gran av snus hamnar på näsan eller överläppen. Därefter lägga dosan tillbaka i fickan och framdraga en spetsförsedd näsduk att skyla näsan då den eftertraktade nysningen kommer samt fint putsa näsan därefter.

I och med den franska revolutionen kom denna form av lyx att få sin dödsstöt även om den levde upp under napoleontiden. Napoleon var en entusiastisk snusare. Det passade hans snabba sinne.

Det franska ceremonielet

1.Tag snusdosan ifrån vänstra västfickan med höger hand.
2. Flytta dosan till vänsterhand.
3. Knacka lätt på locket (för att samla snuset i dosan)
4. Öppna dosan med höger hand
5. Bjud dem, du talar med på en pris snus
6. Tag själv en pris med höger hand.
7. Anbringa snuset i vänstra handens ovansida mellan tum- och pekfinger grepp.
8. Stäng dosan med höger hand och lägg tillbaka den i västfickan.
9. För vänster hand upp under näsan.
10. Snusa för höger och sedan vänster näsborre så att hela prisen försvinner upp.
11. Tag fram näsduken. Putsa under näsan fri från snuspartiklar.
12.Nys – använd näsduken ännu en gång.

Så nästa gång ni tar en pris, var noga med handföringen..

Källor: Kulturen 1959
Nordiske snusdoser, Bo Bramsen
”Den längtansfulla näsans lyst”, J H Cobhausen 1720
Chambers Encyclopedia 1724
Reinerus Broocman i ” En fuldständig swensk hus-håldsbok” 1736
Bild: Ask målad av Aurora Walderhaug http://www.artbyaurora.net/

4 kommentarer:

Madame Berg sa...

Mycket intressant (speciellt för en inbiten nikotinist som jag själv. Ähum). Tackar!

A propos - vet du när cigarrer började rökas i Europa? När jag såg "The Duchess" syntes en cigarrökande man i en scen och jag blev så väldigt störd eftersom cigarrer och 1700-tal kändes helt fel. Har alltid fått för mig att cigarrer introducerades först tidigt 1800-tal, men jag har definitivt haft fel förut (och kommer säkert ha det igen) ;)

Swillvill's 18th Century sa...

Du har fått en award av mig! Tempus Fugit award!
Läs mitt senaste inlägg:
http://swillvills18thcentury.blogspot.com/

snusmumriken.wordpress.com sa...

Oi så finfin blogg du! Jeg kommer til å fortsette å lese rundt her, gitt.

Madame Pauli sa...

Hej Elin,
Faktum är att cigarriller förekom under 1700-talet. Först och främst som "lungförbättrare", man rökte bl.a. salviablad som ansågs vara bra för lungorna. Att röka cigariller/cigarrer kallades "a la indianne" för det var så indianerna rökte den på öarna.