torsdag 3 juli 2008

Siden

Dubbelvävd duchesse. Tyget på bilden är hämtat från Fashion Fabrics - Modetyger








Siden har en sällsam historia ...

I flera tusen år har siden bara burits av furstar och av änglar, om man får tro vad som står skrivet i koranen.
En dag för ca fem tusen år sedan gick kejsarinnan av Kina på promenad i sin trädgård. Då fick hon se hur en silkeslarv spann in sig i en glänsande tråd som sken i solskenet. Hon gav en tjänare i uppdrag att tillverka en dräkt av den solskimrande tråden.
Det är legenden om hur man systematiskt började odla, haspla och väva siden år 2700 f Kr.
Från början i det gamla Kina fick bara kejsaren och hans familj bära kläder av siden.

Dock insåg man snabbt vilken oerhörd exportvara det var och började exporterade siden till länderna kring Medelhavet. Längs sidenvägarna mot väster och söder drog kamelkaravaner med den dyrbara lasten. Det var farofyllda resor som kunde ta åtta år. De långa handelsvägarna slutade i Syriens hamnstäder.
Många gånger repades de kinesiska tygerna upp och man tog hand om tråden och vävde om den till nya tyger i bindningar som användes i vår del av världen för att sedan säljas vidare till grekiska och romerska furstehov.

Då det romerska riket stod på höjden av sin makt var Kinas export av siden som störst. Naturligtvis ville många komma på hemligheten med att skapa de underbara tygerna. Man trodde t.ex. att silke växte på träd. Sidenets framställning var en strängt bevakad hemlighet, och belagt med dödsstraff om man avslöjade det. I mer än tusen år bevarade kineserna sin hemlighet.

Hemligheten blev till slut avslöjad. Två män förklädda till tibetanska munkar, vandrade över bergen mot Tibet med silkefjärilsägg i sina ihåliga vandringsstavar. De var utsända av Kejsar Justianius av Bysans som lade grunden till den europeiska sidenindustrin. Senare efter romarrikets fall, skulle Venedig nästan helt överta rollen som importör/tillverkare/exportör till Europas kungliga hov.

Odlingar och sidenväverier i Sverige
Eftersom siden var så eftertraktat försökte många länder själva att framställa det dyrbara tyget. Frankrike var det land som bäst lyckades med sina väverier och blev kända för sina underbara tyger. Import av sidentyger var ofta belagd med tullavgifter och skatter vilket gjorde att smugglingen av sådana varor fick ett högt pris och dyra böter om man blev upptäckt. Det fick den inhemska framställningen att få en skjuts framåt. Detta gällde även Sverige.

År 1649 var holländaren Jakob van Utenhoven den förste att få tillåtelse att anlägga ett sidenväveri i Stockholm. Med hjälp av statsunderstöd anlade han väveriet vid Fatbursjön (nuvande Medborgarplatsen). Väveriet tillverkade siden, sammet och damast.
Men inte förrän på 1730-talet tog det riktigt fart på den inhemska framställningen av sidentyger. På Fredrik I:s begäran kom ett flertal franska sidenvävare att bosätta sig i Stockholm och öppna sidenväverier. Arkitekten Jean Erik Rehn fick statligt stipendie för att studera sidentillverkningen i Lyon. När han sedan återkom till Sverige fick han till uppgift att formge och färgsätta mönster som kunde beställas av sidenfabrikörerna.

Rehn och fabrikör Bartolome Peyron utförde mängder av beställningar åt kungahuset, bl.a. fick de i uppdrag att teckna och väva brokaderna till Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröningsdräkter. I samband med kröningen 1751 lät de prägla en belöningsmedalj till de skickliga spinnerskor som arbetat med brokaderna.

År 1754 infördes totalförbud av import av ostindiskt siden. Detta för att hjälpa upp den inhemska produktionen. Ändå blev det ingen riktig fart på sidentygstillverkningen.
Eftersom råvaran, silkeskokongen var dyr att importera, försökte man anlägga silkesodlingar här i Sverige. Lovisa Ulrika tog silkesodlingen under sitt beskydd. I mitten av 1700-talet lät hon anlägga en mullbärsträdodling vid Drottningholm och initierade uppfödning av silkesmaskar. Dock hade redan flera försök till silkesodlingar på mullbärsträd funnits i Stockholmstrakten.
Hattpartiet försökte också att uppmuntra silkesodling genom att ge ekonomiskt stöd till anläggandet. Så långt upp som Skellefteå anlades en silkesodling. När sedan mösspartiet kom till makten upphörde stödet och flera odlingar lades ned.

Ostindiska kompaniet
Det vara en skotte vid namn Colin Campbell som utarbetade riktlinjerna för det svenska Ostindiska kompaniet. Mannen som kom att leda kompaniet blev dock Henrik König, handelsman. År 1732 började resorna till Kina och Indien. Resan var lång och kunde ta 17 månader fram och tillbaka.
På utresan från Göteborg lastades fartygen med järn och trävaror som såldes i Spanien för silver. Silvret omsattes sedan till te, porslin, siden och lackarbeten.
Eftersom både silver och de hemvändande varorna var begärliga för pirater färdades man gärna i konvoj med andra handelsskepp.

De som investerat i det Ostindiska kompaniet gjorde stora vinster om skeppen kom fram. Eftersom det fanns så många risker med resorna blev varorna mycket dyra och eftertraktade. Det importerades mängder av varor till Europa på det här sättet, något som de inhemska köpmännen naturligtvis inte tyckte om eftersom de fick en stark konkurrens. För att kunna hävda en inhemsk marknad infördes ett flertal förbud mot bl.a. siden men det ledde bara till att man istället smugglade in sidenet och stämplade det som inhemskt för att kunna sälja det. Ostindiska kompaniet var verksamt till 1813.

Stockholms slotts byggdes av kjolskatt
Siden är den perfekta lyxvaran, det visste man även på 1700-talet. Vem har inte beundrat målningarna av Roslin och sett hans perfekta penselföring när han avbildat siden och sammetstyger, för att inte tala om spetsarna. Att kunna klä sig i siden och sammet blev de rika och adelns privilegium. Det finns rättsprotokoll där straff utmätts till kvinnor som inte ansågs ha rätten att bära siden, något man i bästa fall fick böta för. Som alla regler och förordningar tänjdes lagen och man kunde under byggandet av Stockholms slott betala slottsskatt för att få inneha och bära sidenkjortel av visst omfång. Efterhand kunde även tjänstefolket klä sig lite finare. Mången matmor lät sina lätt uttjänta kläder vandra vidare till tjänarna. Där syddes de om i kanske ett modernare snitt och användes på fridagar och allehanda festligheter. Naturligtvis skapade det ett avund hos mindre bemedlade borgare som fick se pigor gå i siden.

Inte förrän kattunet (bomullen) kom på modet slogs siden ut som modevara nummer ett, men det är en helt annan historia..
Olika sidentyger
Silkestråden kan vävas till flera olika slags tyg. Namn som twill och satin är alltså beskrivningar på olika vävningssätt. Här följer några av de vanligaste:
TWILL - glansigt siden som kännetecknas av diagonaler på grund av kypertvävningen
SATIN - atlasbindning: på rätsidan gör tråden långa obrutna strängar, varför rätsidan är glansig medan avigsidan är matt
CDC (Crepe de Chine) - tuskaftsbundet tyg med kräppad inslagstråd, ytan är slät och har svag lyster
CHIFFONG - tuskaftsbundet tyg av snodda trådar, ett genomskinligt siden med matt yta
JACQUARD - mönstervävt tyg med växelvis glansiga och matta partier som bildar olika mönsterfigurer. T.ex. i vävda slipsar kan mönstret knytas av olikfärgade trådar.


Källor:

Google - Silk

The Art of Dress in England-France 1750-1820 - Aileen Ribero
Dress in Eighteenth-Century Europe 1715-1789 - Linda Baumgarten

Siden - Stadsmuseet, Malmö Museer

Plånböcker i siden - KMK

Hovets Dräkter - Lena Rangström

Sofia Magdalenas brudklänning i tidens smak - Livrustkammaren

Drottningar - kvinnlighet och makt - Livrustkammaren

Historical Fashion in detail, the 17th and 18th century - Avril Hart och Susan North

Wikipedia

2 kommentarer:

annalindqvist sa...

Siden är verkligen ett underbart material!
Hur är det med dupion-sidenet egentligen? Finns det olika varianter på det? Hur korrekt 1700-tal är det egentligen?

mvh Anna Skomakare

Fashion Fabrics - Modetyger sa...

Ja, det gör det. Dupionsidenet har funnits lika länge som annat siden. Under många år ansågs det inte vara lika fint som duchesse och satin och taft-sidenet men det finns faktiskt 1700-tals klänningar i dupion-siden. Förr var dupionen handvävd. Den var då lite grövre än den vi har idag som är maskinvävd. Den maskinvävda är slätare och tätare vävd.